homosaregay

En bit av en text jag skrivit;

;...När Han en dag frågade Henne `Varför är du så snäll mot mig?´ blev Hon väldigt förvånad och frågade Han `Varför skulle jag inte?´ Han svarade att ingen någonsin brytt sig så om Han som Hon gjorde. Hon frågade då Honom hur Han egentligen mådde, och det var då allt kom fram. Hon förstod att Han var en väldigt ensam och deprimerad person egentligen.

Han berättade att ingen någonsin brytt sig om Honom riktigt. I skolan hade han blivit så grovt misshandlad så Han legat på sjukhus ett antal gånger med allvarliga skador. Han blev slagen med stora järnstänger och Han blev knivhuggen, Han låg där och kämpade för sitt liv och ingen brydde sig. Han berättade också att han känt sig så misslyckad så han försökte få slut på allting flera gånger men misslyckats alla gånger och istället hamnat på sjukhuset.  

Hans historia fick Henne att vilja börja gråta. Hon berättade för Honom att Hon verkligen brydde sig om Honom och ville vara där för Honom och behandla Honom som vilken människa som helst.

Åren gick och De snackade på som vanligt. De berättade om deras med och mot gångar. Vid detta lag var hon rätt bra på att läsa han utan att han behövde säga att någon var fel.

Hon hade märkt flera veckor innan att Han varit nere och ledsen, vilket Han ofta var nuförtiden. Hon var så extremt rädd varje dag att det skulle hända Honom någonting. Hon visste själv att Hon inte skulle överleva om Han försvann eller om någon hemskt hände Honom... ;

Det jag vill ha sagt är att, Jag tror inte vi uppskattar allt vi har runt oss. Vi tar allting förgivet, vi förväntar oss att allt ska vara där, och jag tror inte vi förstår hur mycket någon eller någonting betyder för oss, inte förrens det försvinner och inte är där, vi borde ta vara på det mycket mer.

Människor som måste dras med varandra nästan varje dag vecka ut och vecka in, t.ex. I en skolklass. Det är klart vi hittar fel på varandra som vi sedan går och stör oss på, och det vi stör oss på utvecklas sedan till att vi stör oss mer och mer, tillslut så hatar man en person så starkt, fast egentligen har man ingen riktigt anledning till att hata den utan man tänker på sånt som hänt för längesedan och sånt som hänt innan och lägger ihop det, och på så sätt tror jag man intalar sig själv att man har något emot den människan, och sen förblir det så. Sådan är jag också, och det är ju bara så att det blir lätt så mellan folk. Men man kan inte gilla alla, självklart kan man inte det. Jag om sånt här händer mellan två personer som en gång varit kompisar. Vad händer om en av de försvinner? Eller om det händer något hemskt med den ena? Jag tror vi kommer att ångra oss då, vi kommer nog då förstå att man innerst inne tycker om den personen ändå. Men man kan inte förbi se det den gjort tidigare, och det är de jag tror man kommer att ångra.  Folk agerar innan de tänker, och det är rent av hemskt gjort.

Folk som också gör saker innan de tänker på hur människan de gör de mot mår efteråt. Såna personer är hemska. Folk som inte kan acceptera att alla är annorlunda. Och att deras ras, allt de gör och allt de säger och so on, är bäst?

Jag tar bara ett exempel. Om en Svensk säger något till en Utländsk människa, vad som helst liksom. Då säger den utländska bara "Vaffan är du rasist eller?" Sen vet den utländska att den får tyst på svensken. Men om en utländsk säger t.ex. Hora till en svensk. Är det inte den utländska som är rasist då? Varför kan vi alla inte bara acceptera att här finns olika människor i detta land?

Långa, korta, smala, tjocka, blonda, brunhåriga, svarthåriga, rödhåriga, blåögda, brunögda, gröna ögon, ljust skin, mörkt skin? Vad är det som är så svårt att acceptera?

Människor tänker för lite tycker jag, folk borde öppna ögonen och titta sig omkring och börja tänka lite och förstå hur mycket bättre samhället kunde varit om man bara kunde börja acceptera varandra, men vissa folk har lite problem att få in det i sina få hjärnceller, jag har sagt det en gång och säger det igen, Vad ÄR det som är så svåårt att förstå att alla är olika?
Och jag kan nästan garantera att jag inte är den ändå som känner såhär...


/

Ni borde ta er tid att läsa.. och förstå.


Jag vandrar på en stig av varken början eller slut. Där dimman jämt tar an, där klarhet anstiftas akut. Jag vill ej längre höra deras dravel, sluta opp! Nu står jag här så ensam i ett moln av rök och damm. Torteras av det faktum att jag själv vart likadan. Jag ville gärna höra att jag var nånting och ha, men livet kom kapp mig och jag insåg hur det var.Och vi glömmer lätt hur ansvar tar sin form. Vi förkastar våran stolthet för att se att era ideal är fel och borde skrivas om. I enlighet med våran nya idé.

Jag söker upprättning omedelbart, det är nåt fel på vår jord. Försöker hejda mitt människohat, men saknar motivation
Finns det nån orsak, finns det nån mening. Varför är min utsikt så vag, fast alla ser in?
Det måste vara, något ni glömt förklara, för jag står än idag, och fattar ingenting
Å mina idéer jag hade som barn, var varken sleaze eller glam. Ville väl mera men inget blev av, det va för svårt att nå fram
Tänk att få andas, tänk att få se det klarna, innan allt är försent, och luften tagit slut. En sista ansats, till att förändra allt,
som utan tvekan är fel, men tiden rinner ut.
Tänk att få leva, tänk att få andas en idiot förväntar inget annat, min socialdemens, ger mig ingen frid
Syrehalten förlöser min själ,och fyller seglen med vind. Jag satsar allt, sätter livet på spel, för att fungera ett tag till
Finns det nån orsak, finns det nån annan mening. Varför danades jag, till att bli trolös å skörretoxinerad, slår jag mig fram, så resignerad och spröd. Men ändå inte död..

Jag passar inte in nånstans,  vet inte vem jag är eller vart jag ska, varför blev jag ingenting konkret?
Den förvirring jag har känt sen jag va liten skit, tycks inte klarna ut på något sätt. Hur ska jag nånsin hitta rätt?
När du går på stadens gator kan det kännas trist när
vuxna barn och gamla hytter med sin näve. Du gör så gott du kan men möts ändå utav förakt.
Men avundas nu ej den som tycks va bekymmersfri. Låt inte deras muntra skratt få fylla dig med sorg, För vi är alla råvaror i livets slakteri.

När människorna inte låter oss vara, så skapas en olik individ.


/