Some get it, most don't..
Ni borde ta er tid att läsa.. och förstå.
Jag vandrar på en stig av varken början eller slut. Där dimman jämt tar an, där klarhet anstiftas akut. Jag vill ej längre höra deras dravel, sluta opp! Nu står jag här så ensam i ett moln av rök och damm. Torteras av det faktum att jag själv vart likadan. Jag ville gärna höra att jag var nånting och ha, men livet kom kapp mig och jag insåg hur det var.Och vi glömmer lätt hur ansvar tar sin form. Vi förkastar våran stolthet för att se att era ideal är fel och borde skrivas om. I enlighet med våran nya idé.
Jag söker upprättning omedelbart, det är nåt fel på vår jord. Försöker hejda mitt människohat, men saknar motivation
Finns det nån orsak, finns det nån mening. Varför är min utsikt så vag, fast alla ser in?
Det måste vara, något ni glömt förklara, för jag står än idag, och fattar ingenting
Å mina idéer jag hade som barn, var varken sleaze eller glam. Ville väl mera men inget blev av, det va för svårt att nå fram
Tänk att få andas, tänk att få se det klarna, innan allt är försent, och luften tagit slut. En sista ansats, till att förändra allt,
som utan tvekan är fel, men tiden rinner ut.
Tänk att få leva, tänk att få andas en idiot förväntar inget annat, min socialdemens, ger mig ingen frid
Syrehalten förlöser min själ,och fyller seglen med vind. Jag satsar allt, sätter livet på spel, för att fungera ett tag till
Finns det nån orsak, finns det nån annan mening. Varför danades jag, till att bli trolös å skörretoxinerad, slår jag mig fram, så resignerad och spröd. Men ändå inte död..
Jag passar inte in nånstans, vet inte vem jag är eller vart jag ska, varför blev jag ingenting konkret?
Den förvirring jag har känt sen jag va liten skit, tycks inte klarna ut på något sätt. Hur ska jag nånsin hitta rätt?
När du går på stadens gator kan det kännas trist när
vuxna barn och gamla hytter med sin näve. Du gör så gott du kan men möts ändå utav förakt.
Men avundas nu ej den som tycks va bekymmersfri. Låt inte deras muntra skratt få fylla dig med sorg, För vi är alla råvaror i livets slakteri.
När människorna inte låter oss vara, så skapas en olik individ.
/
Jag vandrar på en stig av varken början eller slut. Där dimman jämt tar an, där klarhet anstiftas akut. Jag vill ej längre höra deras dravel, sluta opp! Nu står jag här så ensam i ett moln av rök och damm. Torteras av det faktum att jag själv vart likadan. Jag ville gärna höra att jag var nånting och ha, men livet kom kapp mig och jag insåg hur det var.Och vi glömmer lätt hur ansvar tar sin form. Vi förkastar våran stolthet för att se att era ideal är fel och borde skrivas om. I enlighet med våran nya idé.
Jag söker upprättning omedelbart, det är nåt fel på vår jord. Försöker hejda mitt människohat, men saknar motivation
Finns det nån orsak, finns det nån mening. Varför är min utsikt så vag, fast alla ser in?
Det måste vara, något ni glömt förklara, för jag står än idag, och fattar ingenting
Å mina idéer jag hade som barn, var varken sleaze eller glam. Ville väl mera men inget blev av, det va för svårt att nå fram
Tänk att få andas, tänk att få se det klarna, innan allt är försent, och luften tagit slut. En sista ansats, till att förändra allt,
som utan tvekan är fel, men tiden rinner ut.
Tänk att få leva, tänk att få andas en idiot förväntar inget annat, min socialdemens, ger mig ingen frid
Syrehalten förlöser min själ,och fyller seglen med vind. Jag satsar allt, sätter livet på spel, för att fungera ett tag till
Finns det nån orsak, finns det nån annan mening. Varför danades jag, till att bli trolös å skörretoxinerad, slår jag mig fram, så resignerad och spröd. Men ändå inte död..
Jag passar inte in nånstans, vet inte vem jag är eller vart jag ska, varför blev jag ingenting konkret?
Den förvirring jag har känt sen jag va liten skit, tycks inte klarna ut på något sätt. Hur ska jag nånsin hitta rätt?
När du går på stadens gator kan det kännas trist när
vuxna barn och gamla hytter med sin näve. Du gör så gott du kan men möts ändå utav förakt.
Men avundas nu ej den som tycks va bekymmersfri. Låt inte deras muntra skratt få fylla dig med sorg, För vi är alla råvaror i livets slakteri.
När människorna inte låter oss vara, så skapas en olik individ.
/
Kommentarer
Trackback
